Var nyss ute på ett litet äventyr. "Woooow, berätta mer!" tänker ni nu. Jo alltså, jag hade just varit hos en klasskamrat och gjort grupparbete (ja, på en söndag) (fråga inte) när äventyret påbörjades. Intet ont anande stod jag och väntade på bussen när ett par oooootroligt coola killar ställde sig bredvid mig. 

 

Kille1: "Du bruden!" 
Jag: "Mh?"
Kille1: "Ska du med bussen eller?"

Jag: "Mh?"
Kille1: "Har den gått än?"
Jag: "Eeeeh... det hoppas jag inte?"
Kille1: "Har du ett extra busskort?"
Jag: "Eh. Nej?"
Kille1: "Har du pojkvän?"
Jag: "Ja."

Därefter vände sig killarna om, skrattade lite, slogs en stund, och sa "mannen" minst tjugo gånger innan bussen sen äääääääntligen kom. Den ena killen höll busskortet mot läsaren som pep och lös rött. 

 

Kille1: "Oj!"
Busschauffören: "Äh, hoppa på ändå."

Vid den här tidpunkten vänder sig kille1 om mot mig, flinar ungefär som jag föreställer mig att en orangutang skulle flina om den hade en banan och jag inte hade det, och gick på.

 

Vi hade dessvärre inte åkt många hållplatser förrän bussen dog. Eller alltså inte motorn, men stoppknapparna, ljuset och framförallt dörrarna. Så där satt vi. Just snyggt. Fast på en buss med ett par stora dioter. Precis som jag hade föreställt mig mina drömmars kväll liksom. Vi satt där i något som kändes som en eeeeeeeeeeeeeevighet innan busschauffören bestämde sig för att utnyttja nödöppnaren och släppa oss alla fria. Aaah. 

 

 

Eller just det. Mina byxor sprack också.